Heryenias historia

Heryenia, även känd som Albirisk ridkonst, är en ridstil som bygger på harmoni, naturlighet, mjukhet och mångsidighet - Det som albirerna anses viktigast. Heryenia ridkonsten förknippas i regel med herjak och Naqdaciern, men ridkonsten kan ridas på vilken orenuk och gren som helst, vilket är syftet i det hela. Men det finns också en anledning till att just herjaken och Naqdaciern förknippas så starkt till Heryenia. Ursprungligen kommer det från Albirien i början av medeltiden. Då var snabba, kvicka, smidiga, starka och farliga orenuker väldigt efterfrågat, och Fullblodsalbiren uppfyllde dessa krav, men för att få fram de egenskaperna behövdes träning. Orenukerna skulle klara av att springa i oändlighet, tåla skador, kunna vända på en femöring, hoppa etc, med rustning på sig dessutom. Visserligen brukade inte Albiriska krigare ha så mycket rustning, men tillräckligt för att det skulle bli jobbigt. Orenukerna tränades, och eftersom orenukerna är ett väldigt krävande djur var det inte bara att sätta på den sadel och träns och rida rodeo tills den tröttnat. Människorna och alverna var tvugna att vinna orenukernas förtroende på det långsamma sättet, och sedan anpassa ridningen så att det inte blev obehagligt för varken ryttare eller orenuk vad de än gjorde. Det var så Heryenia grundades. Allt byggde på förtroende och behaglighet. Det skulle vara så fina och mjuka hjälper som möjligt, för desto finare en vanlig hjälp var, desto mer kunde man få ut av ridningen och orenuken. Man började också arrangera tävlingar där alla möjliga sorters moment kombinerades. Dels var det för skoj och dels för att testa orenukerna och ryttarna. Det var så herjak också kom till. Man lärde orenukerna en massa trick, övningar och rörelser som galoppombyten, framdels- och bakdelsvändning, sluta, öppna, piruett, piaff, passage, sicksack-rörelser, valla, snäva svängningar, levade, courbette, ballotade, capriole, croupade, spåra, ligga ner, sitta, rulla runt och till och med saker som att slå kullerbyttor, bocka, stegra sig, sparka bakut etc. Det var mycket dressyr och trick som orenukerna skulle kunna, mycket var av säkerhetssjäl, andra var bra medel i krig, och andra kunde användas i knepiga situationer. Även idag lär man orenukerna allt detta, till och med att sparkas och stegras.

En orenuk skulle också kunna både flyga och simma. De skulle kunna ormsim, göra kullerbyttor i vattnet, häftiga rörelser, slingra sig kvickt och smidigt som en orm, hoppa högt ovanför vattenytan, dyka och simma så snabbt att det var omöjligt att hänga med. När de flög skulle de använda samma ormteknik som i vattnet, de skulle kunna göra kullerbyttor, stå still i luften, backa, flyga upp och ned och mycket mer. De skulle dessutom kunna klättra smidigt, snabbt och säkert, springa genom ojämnt och sanka marker utan att snubbla eller fastna.

Denna ridkonst var så enkel och användbar att den ännu i denna dag är populär, och fortfarande lär man orenukerna precis samma saker som förrut. Till och med saker som att sparkas, stegra, bocka etc.

Att lära sig heryenia

Att lära sig rida heryenia är inte speciellt svårt om man redan har en bra hand med orenuker. Grundreglerna är att ha en bra och rak sits, kunna vara mjuk och följsam och att kunna förstå orenukernas språk.

Att lära en orenuk heryenia

All träning, framförallt i heryenia, börjar på marken. En orenuk som ska tränas i heryenia bör ha en bra och opräglad uppväxt tillsammans med sin mamma och flera andra orenuker, helst uppemot 10 djur. När den fyller 1 år och är naturligt avvanjd från modern kan man sakta börja att vänja den vid mänsklig kontakt. Den ska lära sig att följa efter sin skötare, stanna på kommando, stå still även om skötaren går bort - helt utan grimma eller övriga hjälpmedel. Hjälpmedel anses ofint av albirer, eftersom det bara tyder på okunnighet. När orenuken fyller 2 år kan den börja med heryenia-markövningar. Förtroende, kärlek, lek och arbete ska kombineras i en grad som passar den enskilda orenuken. Man kan nu börja lära den trick, rörelser och mer som ingår i grunderna i heryenia. vid 3 års ålder kan man sakta gå över till att vänja den vid grimmor, sadlar, träns och mot slutet av året ska man äntligen kunna sitta upp och ned utan problem. Det behövs ingen brådska, orenuker får ändå inte tävla förrän de är 5 år. Under år 4 ska man utveckla ridningen och i slutet av året ska orenuken kunna grunderna i den gren den ska utföra. När den är 5 år kan den ta sin utbildnings-licens och får tillstånd att börja tävla. Men man får aldrig överanstränga orenuken eftersom det kan sätta stopp för orenukens karriär innan den äns har börjat. Åren efter byggs kunskaperna upp och orenuken lär sig mer och svårare övningar och tävlar på högre nivåer. Har man rätt teknik kan en orenuk ´snabbt ta sig upp till Elit-nivån.

Heryenia grenar

Det finns inga riktiga heryenia grenar. Heryenia är så väl anpassat att ridkonsten passar in i alla möjliga sporter. Men de sporter som är specifika för heryenia är herjak och

Apacelopp.

Att rida heryenia

Heryenia rids på mellankorta tyglar. Så pass korta att man har kontroll över orenuken men så pass långa att orenuken kan röra på huvudet helt fritt. Händerna ska i grundsits vila stilla på manken, ryggen ska vara rak och stiglädrena ska vara rätt så långa, dock tillräckligt korta för att man ska kunna resa sig upp och ned i sadeln men så långa att det är behagligt att rida långa sträckor. På ett klassiskt heryeniaträns finns det tre tyglar: kandaertygel, breastertygel och aelvertygel. Kandaertygeln sitter fast i kandaerstången på bettet och med den kan man reglera nosens placering. Breastertygeln sitter i bettringen och med den kan man få orenuken att dra in huvudet. Aelvertygeln sitter fäst i en liten ring som kallas för aelverring precis ovanför ringen som sidestyckena sitter i, de löper sedan in genom ett par ringar på sidan av sidstycket (precis där pannbandet, käkremmen, nosgrimman och sidstycket möts), med aelvertygeln kan man kontrollera orenuken när den flyger/simmar och med den kan man också få orenuken att höja huvudet och nacken. Tyglarna håller man inte som i vanlig klassisk ridning utan i en enkel fattning precis som man naturligt sett skulle hålla i ett rep etc. Sällan behöver man heller inte hålla särskilt hårt, bara så att tyglarna inte glider ur handen.

Utrustning

När man rider Heryenia måste man ha en viss sorts utrustning; en heryania-sadel, heryania-träns, spö och helst även blus, kavaj, ridbyxor och ridstövlar.

Sadeln

Sadeln har ett mjukt schabrak av orenukpäls (även fårull funkar bra) under sig. Själva sadeln är en bomlös variant som har ett djupt säte, långa och framåtskurna sadelkåpor, ett sadelhorn längst fram och en massa rep och ringar att fästa grejer och packning i. Sadeln ser ut som en blandning mellan dressyrsadel, hoppsadel och westernsadel.

Tränset

Bettet har en stång, en vanlig D-ring och en mindre ring samt en ännu mindre ring precis ovanför. I stången fästs kandaertygeln, i d-ringen fästs breastertygeln, i den mindre ringen fästs sidstycket och i ringen ovanför fästs aelvertygeln. Oftast är tränset svart eller brunt med diverse dekorationer, särskilt på tävlingar brukar tränsen pyntas med ädelstenar och små miniflaggor som fästs i pannbandet

Spöet

Spöet används enbart till att byta gångart (och andra hjälper), och får absolut inte missbrukas genom att slå orenuken med. Spöet är långt för att nå bakdelen, och har en liten tofs i ändan

Blusen

Traditionellt sett har ryttaren alltid en blus eller skjorta (blusar till kvinnor och skjortor till män). Den ska vara tunn och kortärmad (sommarmodellen, annars är de långärmade) . I tvälingar ska den vara vit, men för vardags finns de i allehanda färger. En vanlig blus/skjorta kan fungera bra för nybörjare, men när man blir mer avancerad bör man köpa en speciell ridblus eller ridskjorta eftersom de är bättre anpassade för ridning. De är gjorda av orenuksilke (görs på taglet från orenukens man, svans, hovskägg etc), som är ett tålig, tunnt, mjukt och bekvämt material, och de har alltid minst två bröstfickor som går att stänga med dragkedja och som är specalanpassade för saker som plånböcker och hovkratsar som annars skulle kunna ramla ut. Skjortan/blusen går även långt ner över magen för att undvika kyla och obehag.

Kavajen

Ridkavajen ser ut som en vanlig ridkavaj, på tävlingar ska det vara med frack, men till vardags och i lägre klassar duger det med en kavaj utan. Tävlingskavajer är svarta, marinblå, gråa, röda, gröna etc. Det kan vardagskavajer också vara, men för det mesta har de mer neutrala färger som kanske beige, ljusblått, rosa eller liknande. De kan också ha mönster som rutigt och randigt. Tävlingskavajerna är oftast smyckade med guldknappar av glas, och tyget är av orenuksilke och orenukull, medan vardagskavajerna är av mer billigt material och oftast med billiga plastknappar. Även om man inte måste ha en ridkavaj, så är det mer praktiskt då den framhäver figuren och är väldigt smidig, och den är dessutom av ett värmande material. Dyra kavajer som är av orenukpäls (orenuksilke och orenukull) är bäst eftersom de värmer när det är kallt och avdunstar värmen när det är varmt, billiga kan dock vara sämre eftersom de inte har samma effekt som orenukpäls-kavajerna.

Ridbyxor

I tävlingar ska man ha ljusa ridbyxor, helst vita även om även beige funkar bra. Ridbyxorna ska vara av tåligt material och helskodda. De ska vara stretchiga och smidiga, ett måste för att kunna rida lika smidigt som heryenia kräver. Kvalitésbyxor är naturligtivs bästa alternativet, eftersom de alltid är smidiga, värmer i kyla och vadunstar värme när det är varmt och för att de också är sköna och bekväma. De är gjorda av orenukpäls och oftast skodda med orenukläder.

Ridstövlarna och ridskorna

Till vardags är ridskor med shortchaps smidigast, eller läderridstövlar. Gummistävlar är inte särskilt rekommenderat eftersom de oftast är ganska stela att gå i. På tävlingar är för det mesta ridstövlar ett krav. De flesta har läderridstövlar eftersom de är bäst, men det är ju naturligtvis inget måste. Ridskorna och ridstövlarna ska vara smidiga och får inte skava i knävecket eller irritera när man böjer på knäet. Det får inte vara något som skaver eller irriterar och de ska vara bekväma att gå i och givetvis ha klack så att foten inte glider igenom stigbygeln och fastnar.

Hjälper

Det finns ett flertal hjälper och kombinationer av dessa, nedan anges grundhjälperna.

Svänga Flytta ena handen (vänster hand för att svänga åt vänster och höger hand för att svänga åt höger) lite längre fram, ju mer orenuken ska svänga desto mer flyttar du fram handen.

Håll farten för att orenuken varken ska öka eller sänka farten håller du händerna helt still på orenukens manke

Sänka farten Höj händerna från dess ursprungsposition, ju häftigare rörelse desto tvärare stopp, ju högre du höjer händerna, desto mer sänker den farten

Öka farten Flytta händerna framåt över halsen, ju längre fram desto mer ökar orenuken, ju häftigare rörelse desto fortare ökar den farten

Byta gångart När man byter gångart lägger man spöet mot orenukens bakdel och ger den de korrekta hjälperna, vilket är detsamma som i klassisk ridning (kanske något mjukare), orenuken vet då när ridspöet läggs ann att den inte ska springa iväg eller göra något annat även om ryttaren trycker med skänklarna och släpper efter på tyglarna utan lyssnar noga på hjälperna för att sedan fatta rätt gångart när ryttaren är klar. Det gäller att utföra hjälperna så snabbt som möjligt för snabbare resultat.

Stegra Om man flyttar händerna bakom manken stegrar sig orenuken, och ju längre bak man flyttar händerna desto högre stegrar sig den.

Flytta i sidled För att få orenuken att flytta sig undan i sidled trycker man innåt med skänkeln, höger skänkel får orenuken att flytta åt vänster och tvärt om.

Hoppa De flesta orenuker hoppar självmant när man kommer emot ett hinder, men ibland kan den behöva hjälp med avståndet, när du börjar räkna inför hindret för du skänklarna gradvis längee bakåt, och för att hoppa av trycker du till samtidigt med båda skänklarna.

Vänd framdel för att orenuken ska vända på framdelen utan att bakbenen flyttas, så flyttar man bakåt ena skänkeln (utan att trycka), vänster skänkelfår den att flyttas åt höger och tvärt om.

Vänd bakdel Ska man vända på bakdelen utan att framdelen flyttar man bakåt ena skänkeln (vänster får orenuken att flyttas åt höger och tvärtom) och trycker lite lätt.

Sparka bakut för att orenuken ska sparka bakut flyttar man bakåt båda skänklarna utan att trycka. För att den ska sparka mera gör man en mer häftig rörelse

Akuthjälper

Det finns ett par akuthjälper som kan vara bra om orenuken vägrar att stanna eller gå framåt.

Stanna Om man akut måste få stopp på en orenuk gör man neck reining, dvs flyttar både händerna åt ett håll och tvingar orenuken att vända och springa runt i en cirkel vilket får den automatiskt att sänka farten, när den stannat helt kan man sluta dra i tyglarna

Gå framåt Om orenuken vägrar gå framåt ska man flytta båda skänklarna bakåt och trycka lätt mot sidorna, vill den fortfarande inte gå trycker man hårdare osv. Tänk på att inte överanvända dessa hjälper eftersom de kan bedöva orenuken från alla andra hjälper vilket inte är särskilt bra.

Svänga för att akut svänga används också neck reining, klokast är om man stannar helt enligt instruktionen ovan och försöker lugna ner orenuken innan man rider vidare.

DÃ¥lig heryeniaridning

Till Heryenia används nästan alltid sporrar, väldigt långa kandaerstänger (stångar) och ridspö med skarp snärt. Men det är i syftet med att förfina hjälperna. I med en skarp snärt på spöet räcker det med en riktigt fin och liten snärt för att det ska kännas ungefär som ett "vanligt" spö, med sporrarna kan man göra fina skänkelhjälper utan att det syns och tack vare de långa kandaerstångarna kan man få orenuken att reagera på tygeltaget utan att behöva ta i.

Med en bra och duktig ryttare fyller dessa hjälpmedel sin funktion och ridningen blir mer flexibel och harmonisk. Men givetvis finns det missbrukare även i heryeniasporten, och den ridning dessa missbrukare upvisar kallas "dålig heryenia" eller ibland till och med "tortyrridning", vilket med all säkerhet stämmer. De värsta missbrukarna kan rida på jättelånga kandaerstänger, med korta tyglar, snärta till hårt med spöet, banka på med vassa sporrar och i de flesta sådana fall även rycka orenuken i munnen och tvinga den in till situationer. Denna dåliga ridning har i uteslutande alla fall också kombinerats med misshandel och misskötsel.

Det är alltså ruskigt viktigt att vara försiktig när man rider heryenia. Kan man inte rida på långa tyglar, om man kanske känner sig osäker på sig själv eller orenuken, så ska man inte ha långa stångar. Är man inte så duktig på små hjälper är det inte heller rekommenderat att använda sporrar, och kan man inte snärta mjukt med spöet ska man använda sig av ett mindre skarpt spö. För orenukens skull, och även din säkerhet (för att inte tala på vad du kan åka på i straff om dålig ridning upptäcks av myndigheterna) så ska man alltid använda sitt förnuft i denna ridkonst.

 Create your own free wiki!HelpPublic, not yet premium Privacy Policy RSS